I Kämpingeskogen finns ett gravfält med 40 gravar från järnåldern. De flesta av gravarna är runda stensättningar men det finns också tre gravhögar. Vissa stensättningar kan ha utsmyckningar, såsom ekrar. Dessa kallas för hjulkors.
Stensättningarna på detta gravfält är 4‒7 m i diameter och 10‒30 cm höga. Några av dem har stora stenar på ytan.
På platsen finns ett stort antal runda stensättningr och några högar.
Gravhögar är gravar som är uppbyggda som ett stenröse där det lagts ett lager av jord ovanpå röset. På så sätt har en hög skapats.
På det här gravfältet finns tre högar. Två av högarna är till hälften bortgrävda, en är söndergrävd för bygget av en källarbyggnad och en för en väg.
De första gravhögarna är från yngre stenåldern för cirka 6 200 år sedan. Dessa högar har en stenkista i mitten.
Under bronsåldern blev högarna både större och högre. De byggdes på de högsta höjderna i landskapet, vilket innebar att de syntes på mycket långt avstånd.
Järnålderns högar varierar i storlek från mindre till ”storhögar”, som är mer än 20 m i diameter.
I Uppland finns 200 stora högar registrerade. Ett exempel i Mälardalen är Nordians hög i närheten av Sigtuna som är 50 m i diameter och 10 m hög.
Gravhögar behöver inte nödvändigtvis innehålla en grav. Det finns teorier om varför de tomma högarna har skapats:
• De kan vara minnesmonument över en avliden person.
• De kan vara en plats för rituella handlingar.
• De kan ha används som gränsmarkeringar och referenspunkter i landskapet.
Stensättningar är platta gravar. De omges av en ”kantkedja”, som har lagts i olika geometriska figurer:
En kantkedja är stenar utlagda på rad, som markerar en kant eller en gräns.
Det finns gravar som är ofyllda eller har ett lager av sand eller jord innanför kantkedjan. Gravarna kan ha en tät stenpackning som varsamt har placerats innanför kantkedjan. Vissa av dessa gravar har jord eller sand ovanpå stenpackningen.
De fyllda stensättningarna som är täckta av gräs kallas för ”övertorvade gravar”. De ser ut som små kullar i landskapet.
Runda stensättningar är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid.
En variant av runda stensättningar, som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2 500–2 000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög av småstenar i mitten.
Det finns också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster, såsom ekrar. Dessa kallas för hjulkors.
På gravarna kan det finnas resta stenar eller så kallade ”gravklot”. Gravklot är runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten finns oftast på gravar från folkvandringstid för cirka 1 650–1 450 år sedan.
Tidigare fanns det ett annat gravfält som var del av gravfältet i Kämpingeskogen och som låg i anslutning till det. På det gravfältet fanns åtta runda stensättningar som undersöktes och grävdes bort av Stadsmuseets arkeologer 1967. Detta skedde innan Tensta stadsdel byggdes.
I gravarnas brandlager hittades bland annat
Gravfälten under bronsåldern och yngre järnålder låg nära gårdarna. Ibland kan ortsnamnen tyda på att gården eller byn har sina rötter i järnåldern. Det är namn som slutar på
Under tidig bronsålder var vattennivån cirka 20 m högre än idag. Det innebär att denna höjd på 27 m över havet då var en halvö i skärgården.
Landhöjning har sedan järnåldern avskilt Mälaren, Bällstaån och Igelbäcken från Östersjön. På den tiden låg detta berg omgivet av Bällstaåns och Igelbäcken strandängar.
Gravarna från järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål.
Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runtomkring och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall lades en stenpackning innanför kantkedjan.
I keramikkärlet kan även rester av brända djur finnas, såsom ben från hund, katt, häst och fågel.
Rester från personens dräkt är också vanliga, såsom spännen eller pärlor. Det kan också finnas personliga tillhörigheter såsom kammar, knivar och nycklar.
På gravfälten finns ofta gravar utan mänskliga kvarlevor, så kallade kenotafer.
Varför dessa tomma gravar upprättades vet vi inte idag, cirka 2 000 år senare. Däremot kan vi anta att ett monument och en minnesplats över den döde var viktigt för de efterlevande.
I närheten av gravfältet finns Spånga kyrka och soldattorpet Bussenhus som är från 1700-talet.
De äldsta delarna av Spånga kyrka dateras till 1100-talet. I kyrkan och på kyrkogården finns flera hela runstenar och runstensfragment. Vid Stadsmuseets arkeologiska undersökning av en gravhög vid Spånga kyrka år 2000 hittades ett runristat kopparbleck, som kan ha suttit på en likkista. Texten är på latin och är ett citat ur Lukasevangeliet:
Fader, i dina händer lämnar jag min ande.
Soldattorpet Bussenhus finns på en karta från 1768 där den benämns som ryttartorp. Namnet Bussenhus kommer antagligen från att Karl XII soldater kallades för ”burszar”, vilket betyder en man som är i underordnad ställning – en menig soldat.
Karl XII:s soldater var dragoner, beridna soldater. De meniga soldaterna fick bo i hus som bestod av ett stort rum som var både kök och sovrum. Det var först på 1780-talet som Bussenhus fick ett kök, en kammare och en förstuga.
På 1840-talet byggde de dåvarande hyresgästerna Anders och Margareta Öberg om huset till två rum och kök.
Gravfältet ligger i Kämpingeskogen i närheten av Kämpingebacken.
Koordinater: 59.39284958068375, 17.909156858527126
Tunnelbana/buss: Närmaste hållsplats är Tensta centrum
Vill du fördjupa dig mer i gravfältet? Här hittar du historiska dokument och länkar att titta närmare på:
Om gravfält L2013:1889 Spånga 63:1 i Fornsök, Riksantikvarieämbetets webbplats
Spånga by, Tensta, arkeologisk rapport, Digitala stadsmuseets webbplats
Järnåldern, Stockholms läns museums webbplats
Geometrisk karta från 1688, Historiska kartor, Lantmäteriets webbplats
Arealavmätning 1723, Historiska kartor, Lantmäteriets webbplats
Karta över äganderätt från 1768, Historiska kartor, Lantmäteriets webbplats
Uppdaterad
