Det här gravfältet är från bronsåldern eller yngre järnåldern. På gravfältet finns det en gravhög och 30 synliga stensättningar i olika former. I gravar från denna tid kan det finnas rester från ett likbål, såsom djur eller ägodelar.
Gravfälten under bronsåldern och yngre järnålder låg nära gårdarna. Söder ut på andra sidan av Skogslöparvägen finns ett gravfält som troligen har varit del av samma gårdsgravfält.
På platsen finns en gravhög och flera stensättningar i olika former.
Stensättningar är platta gravar. De omges av en kantkedja, som har lagts i olika geometriska figurer:
En kantkedja är helt enkelt stenar lagda på rad, som markerar en kant eller gräns.
Det finns gravar som är ofyllda eller har ett lager av sand eller jord innanför kantkedjan. Gravarna kan ha en tät stenpackning som varsamt har placerats innanför kantkedjan. Vissa av dessa gravar har jord eller sand ovanpå stenpackningen.
De fyllda stensättningarna som är beväxta med gräs kallas för ”övertorvade gravar”. De ser ut som små kullar i landskapet.
De runda stensättningarna är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid.
En variant av runda stensättningar, som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2 500–2 000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög av småstenar i mitten.
Det finns också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster, såsom ekrar. Dessa kallas för hjulkors.
På gravarna kan det finnas resta stenar eller så kallade ”gravklot”. Gravklot är runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten finns oftast på gravar från folkvandringstid för cirka 1 650–1 450 år sedan.
Rektangulära stensättningar användes framförallt slutet av järnåldern (övergången mellan asatron och kristendomen) och främst för skelettgravar. I få fall även för kremerade urngravar.
Med den kristna tron infördes ett nytt sätt att gravlägga människor. Personen skulle gravläggas på rygg med ansiktet åt öster så att den döde på den yttersta dagen skulle möta Jesus vid återuppståndelsen. Den döde skulle inte längre få gravgåvor eller bli kremerad. Men i gravar från övergångsperioden påträffas dock ibland gravgåvor. Man kan även se att små eldningar har utförts.
Gravhögar är gravar som är uppbyggda som ett stenröse men där det lagts ett jordlager ovanpå röset och på så sätt skapat en hög.
De första gravhögarna gjordes redan under den yngre stenåldern för cirka 6 200 år sedan. Dessa högar har en stenkista i mitten.
Under bronsåldern blir högarna både större och högre. De byggs på de högsta höjderna i landskapet, vilket gör dem synliga på mycket långt håll.
Järnålderns högar varierar i storlek från mindre till ”storhögar”, som är mer än 20 m i diameter. I Uppland finns 200 registrerade stora högar. Ett exempel i Mälardalen är Nordians hög i närheten av Sigtuna som är 50 m i diameter och 10 m hög.
Gravhögar behöver inte nödvändigtvis innehålla en grav. Det finns teorier om varför de tomma högarna har skapats:
• De kan vara minnesmonument över en avliden person.
• De kan vara en plats för rituella handlingar.
• De kan ha används som gränsmarkeringar och referenspunkter i landskapet.
Gravarna från järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål.
Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runt och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall finns också en stenpackning innanför kantkedjan.
I keramikkärlet kan även rester av brända djur finnas, såsom ben från hund, katt, häst och fågel.
Rester från personens dräkt är också vanliga, såsom spännen eller pärlor. Det kan också finnas personliga tillhörigheter såsom kammar, knivar och nycklar.
På gravfälten finns ofta gravar utan mänskliga kvarlevor, så kallade kenotafer.
Varför dessa tomma gravar upprättades vet vi inte idag, cirka 2 000 år senare. Däremot kan vi anta att ett monument och en minnesplats över den döde var viktigt för de efterlevande.
Gravfälten under bronsåldern och yngre järnålder låg nära gårdarna. Ibland kan ortsnamnen tyda på att gården eller byn har sina rötter i järnåldern. Det är namn som slutar på
Under tidig bronsålder var vattennivån cirka 20 meter högre än idag. Det innebär att denna höjd på 38 m över havet då var en ö i skärgården.
Landhöjning har sedan järnålderns slut avskilt Mälaren och Bällstaån från Östersjön. Då låg detta berg omgivet av Bällstaåns strandängar.
Om gravfält L2013:1381 Spånga 28:1 i Fornsök, Riksantikvarieämbetets webbplats
Järnåldern, Stockholms läns museums webbplats
Geometrisk avmätning 1636, Spånga socken Flysta nr 1, Historiska kartors webbplats
Karta över storskifte på inägor 1794, Spånga socken, Flysta nr 1, Historiska kartors webbplats
Bronsålder, seminarierapport, Kulturarv Stockholms webbplats (pdf)
Gravfältet ligger i Flysta i ett grönområde i anslutning av Spångavägen. I närheten ligger samlingslokalen Spånga Folkan.
Koordinater: 59.371018820215085, 17.901877114557657
Tunnelbana/buss: Närmaste hållsplats är Skogslöparvägen
Uppdaterad
