Järvas historia börjar för ungefär 5 000 år sedan, då några klippor på Järvafältet började resa sig ur havet. I takt med att vattnet sjönk undan började fler människor att bosätta sig i Järva.
Idag är Järvafältet ett av Stockholms viktigaste fornlämningsområden. Här finns mängder av lämningar från bronsåldern, järnåldern och medeltiden.
En viktig anledning till att det finns så många fornlämningar kvar i Järva idag är att Järvafältet användes som militärt övningsområde från 1905 till 1970. Först när man skulle börja bygga det så kallade miljonprogrammet under 1960- och 1970-talen fick arkeologerna möjlighet att börja gräva ut områdets gravar och boplatser från olika epoker. Mellan 1964 och 1976 undersökte Stadsmuseet omkring 1000 gravar och tio boplatser enbart i Norra Spånga.
Stenåldern räknas från år 12 000 till år 1 700 före vår tideräkning.
Vid slutet av istiden (för ungefär 10 000 år sedan) låg Stockholmsområdet under vatten. Det var först under slutet av bondestenåldern (för ungefär 5000 år sedan) som landhöjningen gjort att några få klippor här på Järvafältet rest sig ut havet. Stockholmsområdet var då del av en yttre skärgård.
Människorna här är nomader och bor på sommar- och vinterboplatser. De paddlar stockbåtar (urholkade trädstammar), fiskar och jagar säl och fågel. Nötter och bär som samlas in på hösten är en stor del av kosten. Det är under denna period som jordbruket introduceras till de säljägande folken av människor som kom söder ifrån.
Bronsåldern räknas från år 1 700 till år 500 före vår tideräkning.
Under bronsåldern (för cirka 3700–2500 år sedan) förändras landskapet, marken höjs och vattnet sjunker undan. Större öar sticker upp ur vattenytan och vissa binds ihop med fastlandet. Människorna har nu blivit bofasta fiskande bönder. Deras boplatser återfinns idag ungefär 35 meter över havet. Högar av skörbränd sten är ett tydligt tecken på en boplats har funnits på platsen. Mellan Akalla by och Hästa finns en bronsåldersboplats (L2013:1373 Spånga 86:1) med flera synliga skärvstenshögar.
Grav- och boplatsområde, Fornsök, Riksantikvarieämbetets webbplats
På de högsta höjderna i landskapet byggs gravrösen, de används också som markörer för dåtidens sjöfarare för att hitta rätt bland de många öarna. I Flysta finns ett sådant strategiskt placerat röse (L2014:7895 Spånga 4:1).
Under bronsåldern och början av järnåldern börjar de döda att begravas i runda stensättningar och för samhällets elit byggs gravhögar. På gravfältet (L2014:8224 Spånga 108:1) i Solhem finns tydliga gravhögar. Gravfälten ligger i närheten eller i direkt anslutning till gårdarna. På gravfälten finns också många skålgropsstenar. Skålgropar är små gropar som knackades in i berget under bronsåldern och under äldre järnålder. De förknippas oftast med fruktbarhetskult och det finns många olika teorier om hur de har använts under historien.
Skålgropsstenarna i Sundby (L2013:1659 Spånga 314:1-2) är bra exempel på hur dessa kan se ut.
Järnåldern räknas från år 500 före vår tideräkning till år 1 050 efter
vår tideräkning.
Under järnåldern (för cirka 1400 år sedan) höjs marken ytterligare och vattennivån är ungefär fem meter högre än idag. Vattennivån gör att det fortfarande är möjligt att segla i både Bällstaån och Igelbäcken.
Under äldre järnåldern bor människorna fortfarande uppe på höjderna i landskapet vilket kan ses på resterna efter äldre Husbygård (L2014:7846 Spånga 376:2). Gårdarna flyttas ned till de rika lerjordarna under senare delen av järnåldern. Det är ofta gårdar och byar med platsnamn som slutar på -inge, -by och -sta. Flera av Järvafältets gårdar ligger fortfarande kvar på sina ursprungliga platser, så som i Hästa gård och i Husby gård. De två fossila åkrarna i närheten av Akalla gård visar spåren efter de äldsta jordbrukarna (L2013:1656 Spånga 411:1). Under järnåldern odlades ärtor, korn, råg, havre och i sällsynta fall vete.
Under järnåldern får brandgravarna mer varierande utseenden än under bronsåldern. Stensättningarna kan vara både runda, fyrkantiga, kvadratiska och till och med trekantiga till formen. Exempel på detta kan ses på gravfälten i Husby (L2014:8206 Spånga 79:1) och Gullingeparken i Tensta (L2013:1121 Spånga 66:1). På gravfältet vid Skesta gamla bytomt (L2014:8182 Spånga 44:1) finns treuddiga stensättningar från vendeltiden och skeppssättningar från vikingatiden.
I gravarna finns de kremerade resterna av människor och djur samt gravgåvor som består av personliga tillhörigheter som kammar, spelpjäser, pärlor, knivar, pincetter och örslevar. Vapen finns endast i ett fåtal gravar, de hittas främst i högarna. Exempel på dessa är gravarna i de bortgrävda gravfälten i Rinkeby där hittades spjutspetsar, delar av betselbeslag, svärd och sköldar i gravarna fanns också djur som användes vid jakt så som falkar och hundar. Asatron är synlig i de brandgravar som har torshammare. Det kristna sättet att begrava de döda kommer först på slutet av järnåldern. Dessa skelettgravar har inga eller få gravgåvor och de döda ligger med ansiktet mot öster.
Vikingatiden är en del av järnåldern. Den räknas från år 800 till 1
050 efter vår tideräkning.
Under slutet av järnåldern, under det vi kallar för vikingatiden, ristas runhällar och det reses flera runstenar på Järvafältet. Runristningarna avslöjar namnen på de människor som en gång bodde här. Runstenarna är även tydliga tecken på jordägande och den ställning som de nämnda personerna hade. I många fall är ristningarna markörer på att de har tagit till sig den nya kristna tron. Runstenen U 75 i Kista U 75 och hällristningen U 80 i Sundby U 80 är bra exempel på olika runskrifter på Järvafältet.
Att Järvafältet är ett så välbehållet natur- och kulturområde beror på flera faktorer men en av de främsta är att det användes av militären som övningsområde från 1905 till 1970. Den militära verksamheten har skyddat området från exploatering med har också skadat vissa fornlämningar genom grävandet av skyttevärn och löpgravar men även av bombfällning från flygplan.
Akalla kommer från åkarlarnas by. Gården strax söder om Igelbäcken som var en viktig forntida segelled.
Bromsten är ett sammansatt ord och kommer troligen för det gamla namnet på Bällstaån Brom och sten som kan ha med den fornborgsliknande lämningen att göra.
Flysta är ett sammansatt ord och betyder platsen vid mossen. Det kommer från ordet fly som betyder kärr och mosse och sta som betyder plats eller ställe.
Husby kommer från Husa eller Husbyar som under förhistorisk tid och medeltid var kungliga magasin för de skatter in natura som bönderna betalade till kungen. På husbygården bodde en kunglig tjänsteman, en bryte, som hade som hade uppsyn över trälar och uppgiften att samla in foder, kött och smör.
Kista är sammansatt av två ord. Av kvi som betyder en liten inhägnad för boskap, oftast får och sta som betyder plats eller ställe.
Lunda tros komma från lund, en gammal kultplats där religiösa ceremonier ägde rum eller från att det har varit en mindre skog här.
Rinkeby kommer från ordet rinkr vilket på fornnordiska betyder krigare, vilket gör Rinkeby till platsen för en storman med väpnande uppdrag.
Skesta antas betyda platsen vid åsryggen. Eftersom ordet skede betyder skiljande åsrygg och sta betyder plats eller ställe.
Sundby betyder byn som ligger vid sundet i Bällstaån.
Tensta kommer från fiskeredskapet tena ‒ en sorts ryssjaliknande bur för att fånga lax och bäver ‒ och sta som betyder plats eller ställe.
Fördjupa dig i områdets runstenar, boplatser och gravfält.
Uppdaterad
