På Saimaparkens gravfält i Akalla finns elva runda stensättningar – gravar – från bronsåldern eller yngre järnåldern. Runda stensättningar var vanliga vid den här tiden och på vissa av dem kan det finnas utsmyckningar eller skålgropar.
Saimaparkens gravfält har troligen varit större och hängt ihop med flera gravfält som finns runt Akalla gård, cirka 200 m härifrån.
I kvarteren Torneå och Pargas grävde Stadsmuseets arkeologer bort enskilda stensättningar och gravhögar 1970.
Här i Saimaparken finns flera runda stensättningar.
Stensättningarna på Saimaparkens gravfält har en diameter som varierar mellan 2 och 6 m och är mellan 20 och 40 cm höga.
Stensättningarna är övertorvade – beväxta med gräs – och innehåller ibland upp till 70 cm stora stenar som syns i ytan. Tre av gravarna har mittstenar.
Åtta av gravarna har helt eller delvis synliga kantkedjor av 30 cm till 1 m stora stenar. Den största stensättningen har delvis kantställda stenar i kantkedjan. Några av stensättningarna har varit utsatta för skadegörelse.
I närområdet fanns tidigare flera fornlämningar som är samtida med detta gravfält.
På och bredvid Nystadsgatan, cirka 100 m sydväst om Saimaparkens gravfält, fanns två stora gravhögar. Den ena var 9 m i diameter och cirka 70 cm hög. Den andra var 6 m i diameter och 50 cm hög. De undersöktes och togs bort av Stadsmuseets arkeologer den 3 augusti 1970.
De runda stensättningarna är den vanligaste varianten av stensättningar. Gravformen användes från bronsålder fram till vikingatid.
En variant av runda stensättningar som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2 500–2 000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög av småstenar i mitten. Det finns även de som har lite mer komplicerade mönster så som ekrar, dessa kallas för hjulkors.
På gravarna kan det finnas resta stenar eller gravklot, det senare är runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten förekommer oftast på gravar från folkvandringstid för cirka 1 650–1 450 år sedan.
Det finns också fyllda stensättningar som är täckta av gräs. Dessa kallas för ”övertorvade gravar”. De ser ut som små kullar i landskapet.
Gravarna från brons- och järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål.
Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runtomkring och över urnan innan hela graven täcktes med jord innanför kantkedjan. Det är även vanligt med en stenpackning som lades innanför kantkedjan.
I keramikkärlet kan även rester av brända djur finnas, såsom ben från hund, katt häst och fågel.
Rester från personens dräkt är också vanliga, såsom spännen eller pärlor. Det kan också finnas personliga tillhörigheter såsom kammar, knivar och nycklar.
Innan kristendomen kom till Sverige begravdes människorna nära gårdarna. Ibland kan ortsnamnen tyda på att gården eller byn har sina rötter i järnåldern. Det är namn som slutar på
Under tidig bronsålder var vattennivån cirka 20 m högre än idag. Det innebär att denna höjd på 32 m då var en halvö i skärgården.
Under äldre järnåldern, när landhöjningen snört av det som nu är Mälaren och Igelbäcken från Östersjön, låg detta berg omgivet av Igelbäcken strandängar.
Du hittar Saimaparkens gravfält mellan Sveaborgsgatan och Nystadsgatan.
Koordinater: 59.41539103484838, 17.916731510469113
Tunnelbana/buss: Närmaste hållsplats är Akalla
Vill du fördjupa dig mer i Saimaparkens gravfält? Här hittar du länkar till mer information om gravfältet och gravhögarna.
Om gravfält L2013:1058 Spånga 257:1 i Fornsök, Riksantikvarieämbetets webbplats
Om hög L2014:8073 Spånga 139:1 i Fornsök, Riksantikvarieämbetets webbplats
Arkeologiska ritningar från utgrävningarna, Digitala Stadsmuseets webbplats
Gravhögar Spånga 139:1–2 i Akalla, Stockholmskällans webbplats
Den bortgrävda bronsåldershögen, Spånga 139:2, Stockholmskällans webbplats
Uppdaterad
