På en sluttning i Tenstadalen finns ett gravfält med 30 övertorvade gravar från bronsåldern eller yngre järnåldern. Vissa av gravarna kan vara tomma. Den typen av gravar kallas kenotafer och de var vanliga vid den här tiden.
De flesta av gravarna på platsen är runda stensättningar men här finns också en gravhög. Gravhögen kan ha fungerat som ett minnesmonument eller en gränsmarkering.
På platsen finns en gravfält med runda stensättningar och en hög.
Stensättningar är platta gravar. De omges av en kantkedja, som har lagts i någon av följande geometriska figurer:
En kantkedja är stenar utlagda på rad, som markerar en kant eller en gräns.
Det finns gravar som är ofyllda eller har ett lager av sand eller jord innanför kantkedjan. Gravarna kan ha en tät stenpackning som varsamt har placerats innanför kantkedjan. Vissa av dessa gravar har jord eller sand ovanpå stenpackningen.
De fyllda stensättningarna som är täckta av gräs kallas för ”övertorvade gravar”. De ser ut som små kullar i landskapet.
De runda stensättningarna är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid.
En variant av runda stensättningar, som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2 500–2 000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög av småstenar i mitten.
Det finns också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster, såsom ekrar. Dessa kallas för hjulkors.
På gravarna kan det finnas resta stenar eller så kallade ”gravklot”. Gravklot är runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten finns oftast på gravar från folkvandringstid för cirka 1 650–1 450 år sedan.
De här stensättningarna är 4‒8 m i diameter och cirka 20‒30 m höga. En av dem har en fyllning av 40 cm stora stenar. Kantkedjan består av stenar som är upp till 1 m långa och 30 cm höga.
Gravarna från järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål.
Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runtomkring och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall lades en stenpackning innanför kantkedjan.
I keramikkärlet kan även rester av brända djur finnas, såsom ben från hund, katt, häst och fågel.
Rester från personens dräkt är också vanliga, såsom spännen eller pärlor. Det kan också finnas personliga tillhörigheter såsom kammar, knivar och nycklar.
På detta gravfält skulle det kunna finnas tomma gravar, eftersom det var vanligt på den här tiden. Sådana gravar, utan mänskliga kvarlevor, kallas kenotafer.
Idag, cirka 2 000 år senare, vet vi inte varför dessa tomma gravar upprättades. Däremot kan vi anta att det var viktigt för de efterlevande att det fanns ett monument och en minnesplats över den döde.
Gravhögar är gravar som är uppbyggda som ett stenröse men där någon lagt ett jordlager ovanpå röset och på så sätt skapat en hög. Den här högen är cirka 7 m i diameter och ungefär 50 cm hög. Upptill är den avplanad och lite gropig. När militären byggde skyttevärn här torvades delar av högen av, därför syns 40–60 cm stora stenar på ytan.
De första gravhögarna gjordes redan under den yngre stenåldern för cirka 6 200 år sedan. Dessa högar har en stenkista i mitten.
Under bronsåldern blev högarna både större och högre. De byggdes på de högsta höjderna i landskapet, vilket gjorde dem synliga på mycket långt håll.
Järnålderns högar varierar i storlek från mindre till ”storhögar”, som är mer än 20 m i diameter. I Uppland finns 200 registrerade stora högar. Ett exempel i Mälardalen är Nordians hög i närheten av Sigtuna som är 50 m i diameter och 10 m hög.
Gravhögar behöver inte nödvändigtvis innehålla en grav. Det finns teorier om varför de tomma högarna har skapats:
• De kan vara minnesmonument över en avliden person.
• De kan vara en plats för rituella handlingar.
• De kan ha används som gränsmarkeringar och referenspunkter i landskapet.
Gravfälten under bronsåldern och yngre järnålder låg nära gårdarna. Ibland kan ortsnamnen tyda på att gården eller byn har sina rötter i järnåldern. Det är namn som slutar på
Här på sluttningen finns två stensträngar till en hägnad. Den längsta stensträngen är 125 m lång och uppbyggd av 20–80 cm stora stenar.
En hägnad är en anordning gjord för att stänga in ett område eller för att binda samman det med andra områden. Främst skapades dessa kallmurade stenmurar för att stänga inne djur i en hage eller för att hålla dem ute så att de inte kom in på åkermarker.
Mellan de här stensträngarna löper en hålväg – resterna av en forntida väg. Hålvägar ser ut som en bredare och djupare stig. De har skapats genom användning, att människor och djur gått där, och genom vattenerosion. Hålvägar går oftast mellan bygder, förbi runstenar och gravmonument.
70 m längre österut finns ett 8 m stort och 60 cm högt stenröse. Intill den finns det – eller ska det ha funnits – en gjutjärnstavla med texten ”Lagskyddat fornminne”.
Under tidig bronsålder var vattennivån cirka 20 m högre än idag. Det innebär att denna höjd på 29 m då var en halvö i skärgården.
Landhöjning har sedan järnåldern avskilt Mälaren och Igelbäcken från Östersjön. På den tiden låg detta berg omgivet av Bällstaåns strandängar.
Du hittar gravfältet i närheten av Tenstavägen.
Koordinater: 59.391800184595866, 17.890910132071532
Tunnelbana/buss: Närmaste hållsplats är Hjulsta centrum
Vill du fördjupa dig mer i gravfältet? Här hittar du länkar till sidor att titta närmare på:
Om gravfält L2013:852 Spånga 120:1 i Fornsök, Riksantikvarieämbetets webbplats
Järnåldern, Stockholms läns museums webbplats
Uppdaterad
