Översikt över skogsdunge och väg, foto.
Drönarfoto över gravfältet som delvis är bevuxet med skog. Foto: Alexander Assal

Uppgårdsvägens gravfält

I ett skogsparti i Solhem finns ett stort gravfält med över 65 gravar från bronsåldern eller yngre järnåldern. Här har människorna i området begravt sina döda i närheten av byn där de bodde.

Gravfältet ligger 200 m söder om Lunda bytomt, som är skriftligt belagt från år 1441.

Namnet Lunda kan komma från ordet ”lund”, det vill säga en träddunge som var en helig offerplats under järnåldern. Eftersom det inte finns något gravfält i direkt anslutning till Lunda skulle detta gravfält kunna tillhöra byn.

På andra sidan Fagerstagatan ligger ett annat gravfält med cirka 145 gravar. Det har kallats för ”Lundagravfältet” trots att det ligger cirka 300 m från Lunda. Detta gravfält borde istället heta ”Skestagravfältet” eftersom det ligger närmare Skesta.

Om Uppgårdsvägens gravfält

På platsen finns ett gravfält med runda stensättningar och högar. Dessutom finns det en rest sten.

  • Typ av fornlämning: Gravfält
  • Tid: Bronsåldern eller yngre järnåldern
  • Här finns: 
    • 65 stycken runda stensättningar med diametrar på 4–6 m och höjder på 20–40 cm.
    • 4 stycken högar med diametrar på 6–8 m och höjder på 60–70 cm.
    • 1 rest sten som är 50 cm hög, 50 cm bred och 40 cm tjock.
  • Storlek: Gravfältet är 110x105 m stort
  • Fornlämningsnummer i Fornsök: L2014:8224 Spånga 108:1

Gårdsgravfält

Gravfälten under bronsåldern och yngre järnålder låg nära gårdarna. Ibland kan ortsnamnen tyda på att gården eller byn har sina rötter i järnåldern. Det är namn som slutar på 

  • -inge
  • -sta
  • -by. 

Halvö i skärgården

Under tidig bronsålder var vattennivån cirka 20 m högre än idag. Det innebär att denna höjd på 31 m över havet då var en halvö i skärgården. 

Under äldre järnåldern, när landhöjningen snört av det som nu är Mälaren och Bällstaån från Östersjön, låg detta berg omgivet av Bällstaåns strandängar. 

Stensättningar

Stensättningar är platta gravar. De omges av en kantkedja, som har lagts i någon av följande geometriska figurer:

  • cirklar
  • kvadrater
  • rektanglar
  • treuddar. 

En kantkedja är stenar utlagda på rad, som markerar en kant eller en gräns.

Det finns gravar som är ofyllda eller har ett lager av sand eller jord innanför kantkedjan. Gravarna kan ha en tät stenpackning som varsamt har placerats innanför kantkedjan. Vissa av dessa gravar har jord eller sand ovanpå stenpackningen.

De fyllda stensättningarna som är täckta av gräs kallas för ”övertorvade gravar”. De ser ut som små kullar i landskapet.

Runda stensättningar

De runda stensättningarna är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid. 

En variant av runda stensättningar, som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2 500–2 000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög av småstenar i mitten.

Det finns också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster, såsom ekrar. Dessa kallas för hjulkors.

På gravarna kan det finnas resta stenar eller så kallade ”gravklot”. Gravklot är runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten finns oftast på gravar från folkvandringstid för cirka 1 650–1 450 år sedan. 

Brandgravar från brons- och järnåldern

Gravarna från järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål.

Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runtomkring och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall lades en stenpackning innanför kantkedjan. 

I keramikkärlet kan även rester av brända djur finnas, såsom ben från hund, katt, häst och fågel. 

Rester från personens dräkt är också vanliga, såsom spännen eller pärlor. Det kan också finnas personliga tillhörigheter såsom kammar, knivar och nycklar.

Handel och gudar under bronsåldern 

Under bronsåldern började människor att tillverka redskap, vapen och guldglänsande smycken i brons. För att få tag i koppar och tenn bytte handelsresande från Norden pälsar och bärnsten mot de dyrbara metallerna.

I och med resorna introducerades nya religioner där det fanns nya gudar och gudinnor. Dessa krävde andra begravningssätt än tidigare, med kostbara gravgåvor i stora rösen och högar. De många hällristningar som då gjordes av skepp, krigare och olika bronsvapen visar hur viktiga dessa var för bronsålderns människor.

Bilder

 

Klicka på en bild för att förstora (nytt fönster)

Högar

Gravhögar är gravar som är uppbyggda som ett stenröse men där det lagts ett jordlager ovanpå röset och på så sätt skapat en hög. 

De första gravhögarna gjordes redan under den yngre stenåldern för cirka 6 200 år sedan. Dessa högar har en stenkista i mitten.

Under bronsåldern blir högarna både större och högre. De byggs på de högsta höjderna i landskapet, vilket gör dem synliga på mycket långt håll. 

Järnålderns högar varierar i storlek från mindre till ”storhögar”, som är mer än 20 m i diameter. I Uppland finns 200 registrerade stora högar. Ett exempel i Mälardalen är Nordians hög i närheten av Sigtuna som är 50 m i diameter och 10 m hög.  

Gravhögar behöver inte nödvändigtvis innehålla en grav. Det finns teorier om varför de tomma högarna har skapats:
 
•    De kan vara minnesmonument över en avliden person.
•    De kan vara en plats för rituella handlingar.
•    De kan ha används som gränsmarkeringar och referenspunkter i landskapet.  

Tomma gravar – kenotafer

På gravfälten finns ofta gravar utan mänskliga kvarlevor, så kallade kenotafer.

Varför dessa tomma gravar upprättades vet vi inte idag, cirka 2 000 år senare. Däremot kan vi anta att ett monument och en minnesplats över den döde var viktigt för de efterlevande.  

Hitta hit

Gravfältet ligger vid Bergslagsvägen. På andra sidan vägen ligger Kälvesta bollplan.

Koordinater: 59.385572351499064, 17.86928329014339
Tunnelbana/buss: Närmaste hållsplats är Uppgårdsvägen

Fortsätt att utforska Uppgårdsvägens gravfält

Upptäck fler fornminnen i Järva

Uppdaterad